CAD - Kanadensisk dollar

Den kanadensiska dollarn är den officiella valutan i Kanada. Den cirkulerar också vid sidan av euron i Saint-Pierre och Miquelon, ett franskt utomeuropeiskt territorium söder om ön Newfoundland. Den använder dollartecknet $ som förkortning, eller C$ för att skilja den från andra dollardenominerade valutor som den amerikanska dollarn. Den är delbar i 100 cent, även kända som 'sous' på vardaglig franska. Ordet "loonie" används ibland för att syfta på endollarsmyntet på grund av bilden av en islom som syns på myntet.

Kanadas ekonomi

Kanada är ett av de rikaste länderna i världen, ett G7-land och medlem i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Landets ekonomi drivs huvudsakligen av den tjänsteorienterade sektorn, som sysselsätter ungefär tre fjärdedelar av befolkningen.

Heritage Foundations Index of Economic Freedom 2014 rankade Kanadas ekonomiska frihet till 80,2 %, vilket gör det till den 6:e friaste ekonomin i världen och den friaste i Nordamerika. Dess affärsklimat är stabilt och transparent, vilket gör det till ett av de mest attraktiva investeringsmålen i världen.

Den kanadensiska dollarns historia

Historien om den kanadensiska dollarn introduceras bäst med en förståelse för den form av pengar som användes av Kanadas ursprungsbefolkning, urfolken. De lade stort värde på strängar och bälten gjorda av pärlor av skal insamlade från östkusten. Tidiga bosättare av engelskt ursprung kallade pärlorna 'wampum', en förkortning av ett algonkinskt ord som ibland stavas 'wampumpeague'. Franska bosättare å sin sida kallade pärlorna 'porcelaine'.

Tidiga européer betraktade pärlorna eller 'wampum' som en form av pengar och de blev en avgörande del av pälshandeln. Bosättarna använde pärlorna för att köpa saker som bäverskinnen från inlandsfolk som irokeserna. Wampum fick gradvis alla egenskaper hos en användbar valuta och efterfrågan på det växte bland ursprungsbefolkningen. Faktum är att wampum användes som lagligt betalningsmedel runt mitten av 1600-talet, där 8 vita pärlor eller 4 lila pärlor motsvarade ett penny. Nedre Kanada stiftade lagstiftning 1792 som tillät import av wampum för handelsändamål med ursprungsbefolkningen.

Pärlorna (wampum) värderades och accepterades lika på västkusten, även om kopparsköldarna var det yttersta måttet på rikedom för haidafolket. Faktum är att haidasymboler har förekommit i vissa kanadensiska dollarvalörer, som $20-sedeln från 2004, som ett sätt att koppla nutidens Kanada till sitt arv.

Det första regelbundna utbytet i Kanada med européer tros ha ägt rum i början av 1600-talet i Tadoussac, där franska handelsmän bytte varor med montagnais (innu).

Introduktionen av kanadensiska papperssedlar

Den första formen av papperssedlar kom den 8 juni 1685 och trycktes på spelkort. Metoden kritiserades dock hårt, eftersom pengarna lätt kunde förfalskas. Kopparmynt introducerades senare 1722, även om köpmännen inte uppskattade dem så mycket.

Det rådde förvirring under 1700-talet till följd av de många mynt som var i omlopp bland kolonierna, vilket försvårade handeln och hämmade den ekonomiska utvecklingen. Detta föranledde Montrealbanken (senare Bank of Montreal) att 1817 ge ut de första banksedlarna någonsin, vilket också är det år som banken grundades. Sedlarna var denominerade i dollar.

Andra banker följde snart efter och banksedlarna accepterades snart som det huvudsakliga betalningsmedlet i Brittiska Nordamerika.

Etableringen av Bank of Canada

Den 3 juli 1934 stadfästes Bank of Canada Act, vilket lade grunden för landets centralbank att officiellt starta sin verksamhet den 11 mars 1935 och ta kontroll över landets valuta som central myndighet. Bank of Canadas sedlar ersatte Dominionssedlarna. Den 20 september 1949 devalverades den kanadensiska dollarn med ungefär 9,1 % mot den amerikanska dollarn på grund av en genomgripande omjustering av de viktigaste europeiska valutorna, inklusive pundet sterling, mot den amerikanska dollarn.

Kursutveckling fram till idag

Den kanadensiska dollarn började försvagas mot den amerikanska dollarn 1918 och sjönk stadigt under de följande två åren tills den nådde en lägsta nivå på ungefär US$0,84 år 1920. Landet återgick sedan tillfälligt till guldstandarden mellan 1926–31.

Den inflation som upplevdes i början av 1900-talet kopplades till infrastrukturprojekt i landet som huvudsakligen finansierades av utländskt kapital som flödade in i stora mängder. Åren omedelbart efter de två världskrigen såg också inflationstakten stiga till höga nivåer.

Perioden 1970–80-talen präglades också av höga inflationstakter, till följd av oljekrisen och policyrelaterade misstag.

Den kanadensiska dollarn uppvisade en anmärkningsvärd prestation mot den amerikanska dollarn under 1970-talet och nådde en topp på US$1,0443 den 25 april 1974. Detta tillskrevs en stark global efterfrågan som drev upp priserna på råmaterial. Den kanadensiska dollarn deprecierade sedan igen i slutet av 1970-talet och nådde US$0,84. Den amerikanska dollarn deprecierade lika mycket mot andra stora utländska valutor under denna period.

Den kanadensiska dollarn upplevde en svag period under den första hälften av 1980-talet, följt av en stark återhämtning under den andra hälften med en initial stabilisering på ungefär US$0,72.

1990-talet inleddes på ett starkare sätt men valutan försvagades konsekvent under nästan hela decenniet. Den avslutade 10-årsperioden på US$0,6929, ned från en topp på US$0,8934 den 4 november 1991.

Den kanadensiska valutan inledde 2000-talet på en svag punkt, särskilt mellan 2000–2001, och nådde en lägsta nivå på US$0,6179 den 1 januari 2002. Den började återhämta sig därefter och nådde över US$0,85 i november 2004, en nivå som inte setts på 13 år.

Vid stängning den 6 november 2007 nådde den en topp på US$1,08 och hade tidigare satt sin moderna intradagshögsta på US$1,10 samma dag. Den kanadensiska dollarn stängde på 76 cent mot USD den 9 mars 2009, men började stiga igen och nådde paritet den 6 april 2010, för första gången på nära 20 månader.